När Lars Magnus Ericsson i april 1876 startade sin elektromekaniska verkstad i Stockholm kände han inte till att uppfinningen av telefonen hade gjorts någon månad tidigare i Amerika. Det var den 14 februari 1876 som Alexander Graham Bell lämnade in patentansökan på sin epokgörande telefon och den 10 mars som hans medarbetare, instrumentmakaren Watson för första gången tydligt hörde Bells röst i telefonen, när han yttrade de nu klassiska orden: "Mr Watson, come here, I want you". Det första omnämnandet i den svenska pressen av den märkliga uppfinningen stod att läsa i Dagens Nyheter den 30 september 1876. Det var ett kort referat av ett föredrag som den framstående engelska fysikern William Thomson hållit efter hemkomsten från ett besök i Förenta staterna, där Bell på världsutställningen i Philadelphia demonstrerat sin uppfinning.

Bell som var jämnårig med Lars Magnus Ericsson hade i början på 1870-talet utvandrat från Skottland där hans far var professor i fonetik i Edinburgh. Han fortsatte i USA de studier av talorganens byggnad han påbörjat tidigare. Som lärare vid en dövstumsskola och vid universitetet i Boston studerade han talljudens natur, vilken redan i mitten av 1800-talet hade utretts av Hermann von Helmholtz. Han rekapitulerade dennes försök med framställning av toner genom att elektromagnetiskt påverka stämgafflar och blev då tvungen att sätta sig in i den elektriska strömmens verkningar. Han blev alltmer övertygad om möjligheten av talöverföring på elektrisk väg trots det mänskliga talets komplexa natur. Han bedrev under de närmaste åren intensiva experiment och i mitten av 1875 stod problemets lösning klar för honom. Det var ett flerårigt och målmedvetet forskningsarbete, som kröntes med framgång.

"Ett underverk kan man kalla telegrafen som talar," så karaktäriserar William Thomson uppfinningen i sitt föredrag. Nog måste Lars Magnus Ericssons intresse ha väckts när han läste i DN att det var "en liten cirkelrund skiva" som möjliggjorde detta. Föga anade han dock vilken betydelse telefonen skulle få för hans framtida verksamhet.

Lars Magnus Ericssons första bordtelefon med signaltrumpet, 1878

Den första demonstrationen av Bells telefon i Stockholm gjordes sommaren 1877 av en norsk ingenjör, Jens Hopstock. På hösten samma år började ett par firmor, Joseph Leja och Numa Peterson, saluföra från Amerika importerade telefoner. Lars Magnus Ericsson köpte några för experiment och kopierade dem i ett mindre antal. Även Hakon Brunius i Jönköping sysslade med liknande arbeten.

I december 1877 byggdes de första privata telefonförbindelserna i Stockholm. Det var mellan Henrik Tore Cedergrens bostad och juvelerarebutik på Drottninggatan och mellan gasverket och gasklockan vid Klara sjö. Telefonerna var tillverkade i USA. Flera sådana privata anläggningar följde snabbt.

Arbetena på Ericssons verkstad var de första åren helt naturligt av blygsam omfattning. Det var mest reparation av instrument och diverse apparater och enklare tillverkning. De större uppgifterna utgjordes av reparation av visaretelegrafer för järnvägarna och morseapparater för telegrafen. Men snart började Lars Magnus Ericsson konstruera egna och förbättrade typer av sådana apparater, vilka genom sitt utmärkta utförande fick ett gott mottagande.

Troligen i början av 1878 tillverkade Lars Magnus Ericsson egenhändigt denna Belltelefon med rak stavmagnet

Den 14 november 1878 lämnade de första paren "telefoner med trumpet' verkstaden. Efterfrågan uteblev inte och vid årets slut hade ett 20-tal par levererats. Priset var 55 kr paret, alltså förhållandevis högt.

Detta var den anspråkslösa starten till vad som snart skulle bli LMEs huvudproduktion. Grunden lades till företagets utveckling från hantverk till industri - en industri som med tiden skulle bli ett av världens ledande telefonföretag.

I de apparater som Lars Magnus Ericsson tillverkade de närmaste åren var hörtelefonen av Belltyp. Som mikrofon användes en konstruktion med större magnet och förbättrad magnetkrets. Den var av samma typ som den Werner von Siemens konstruerade i Tyskland. Härigenom erhölls bättre sändningseffekt och man kunde telefonera på längre avstånd. För anropssignalering blåste man i ett trumpetmunstycke på mikrofonen. En bordmodell och en väggmodell konstruerades och vid 1880 års utgång hade mer än 400 telefoner tillverkats.

I USA hade det allmänna telefonintresset skjutit fart sedan världens första publika telefonstation med ett 10-tal abonnenter öppnats i januari 1878 i staden New Haven, Conn. Amerikanen Francis Blake lyckades konstruera en praktiskt användbar mikrofon, som var effektivare än Belltelefonen. Blake arbetade med varierande kontaktmotstånd mellan en fast kolelektrod och en av membransvängningarna påverkad platinaelektrod i en likströmskrets. Denna mikrofontyp kräver alltså ett batteri som strömkälla.

LMEs väggapparat med spiralmikrofon och likströmssignalering från 1880

De första telefonnäten

Är 1880 inleddes det svenska telefonväsendets snabba utveckling. I september öppnade det amerikanska Bellbolaget sitt publika telefonnät och den första telefonstationen i Stockholm med 121 abonnenter. Kort därefter kom en anläggning i Göteborg. Såväl telefonapparaterna som övrig utrustning var av amerikansk tillverkning. Anläggandet av telefonnät på flera andra orter började diskuteras och telefonföreningar bildades. Lars Magnus Ericsson tog upp konkurrensen med Bellbolagets apparater och vann sin första framgång genom att i början av 1881 få leveranserna till Gävle telefonförening, sedan hans telefonapparat vid jämförande prov visat sig bättre än den amerikanska. Denna leverans öppnade vägen för nya beställningar både från de svenska telefonföreningarna och från utlandet. Under 1881 såldes över 500 telefoner.

Televerket började samma år utvidga sin verksamhet att omfatta även telefoni genom att anlägga ett mindre nät för departement och ämbetsverk i Stockholm. Verksamheten växte genom anläggningar i landsorten under de närmaste åren och LME blev leverantör av såväl telefonapparater som växelbord.

LMEs väggapparat i pulpetform med signalinduktor, 1882

Den alltmer ökade efterfrågan stimulerade Lars Magnus Ericsson till förbättringar och nykonstruktioner av sina telefoner. År 1882 var han färdig med den väggapparat, som med sin karaktäristiska utformning, blev grundtypen för en rad av LMEs väggapparater under mer än ett par decennier. Här visar sig Lars Magnus Ericsson för första gången som telefonkonstruktör av stora mått.

Apparaten var utrustad med magnetinduktor och polariserad ringklocka för växelströmssignalering i stället för med likströmsringklocka och byggd i pulpetform för att på ett naturligt sätt hysa induktorn ovanför batterifacket. Alla apparatkomponenterna var ändamålsenligt placerade och sammanförda till en kompakt enhet. Konstruktionsmaterialen var metall och trä. Tillverkningen krävde stor yrkesskicklighet i materialbearbetning samt omsorgsfull finish.

Apparaten blev omtyckt av telefonförvaltningarna och abonnenterna inte minst på grund av sin goda kvalitet. Den såldes i ett stort antal, även utomlands där den gick under benämningar som "Swedish pattern". Senare blev den mer eller mindre framgångsrikt kopierad av andra tillverkare.

Stockholms Allmänna Telefon

År 1883 blev ett märkesår i den svenska telefonins historia. Då bildade H T Cedergren Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag (SAT) för att konkurrera med Bellbolaget, vilket genom sina höga tariffer inte haft någon större framgång. Den 31 oktober öppnades SATs första telefonstation vid Oxtorget och vid årets slut var 785 abonnenter inkopplade till nätet. Därmed började den helt otroliga utvecklingen av telefonväsendet i huvudstaden. Är 1885 hade Stockholm flera telefoner än någon annan stad i Europa och har sedan dess förblivit en av världens främsta telefonstäder.

Redan från början inleddes ett intimt samarbete mellan Cedergren och Lars Magnus Ericsson. Telefonutrustning av hög kvalitet och till låga priser från den Ericssonska verkstaden bidrog till SATs snabba framgångar. Företagets första beställning omfattade förutom växelbord inte mindre än 500 telefonapparater. I fortsättningen beställde Cedergren aldrig mindre partier och SAT blev LMEs största kund.

Kolkornsmikrofonen

Väggapparaten blev en stor LME-produkt. Den modifierades under årens lopp genom införande av nya och bättre komponenter och utfördes i ett flertal varianter efter kundernas olika önskemål. Den viktigaste förbättringen gällde mikrofonen. D E Hughes i England hade redan 1878 framlagt sina undersökningar av motståndsvariationerna i lösa elektriska kontakter. Han föreslog en anordning med lösa kolstavar vilken han kallade mikrofon. Det var emellertid först sedan Hunnings 1881 uppfunnit kolkornsmikrofonen, som man fick en för praktiskt bruk lämpad anordning. Hunnings' kolkornsmikrofon består av en fast kolelektrod, ett membran av kol och mellan dem en kammare fylld av små kolkorn. Då man talar mot membranet trycker detta starkare eller svagare mot kolkornen. Därvid ändras det elektriska motståndet genom kolkornsmassan.

Lars Magnus Ericsson konstruerade först en kolstavsmikrofon, som användes i stället för spiralmikrofonen några år i mitten av 1880-talet och därefter en kolkornsmikrofon, patenterad 1888. För att undvika att kolkornen packades samman delades kolkornskammaren i ett antal mindre kammare. År 1903 konstruerades stjärnmikrofonen som innehöll sex sådana sektorformade kammare och som kom att bli LMEs standard i närmare ett halvt sekel.

Kolkornsmikrofonens egenskaper beror i hög grad på kolkornens kvalitet. LME har genom åren lagt ner ett betydande arbete på att få fram lämpliga sorter genom att bearbeta råvaran - engelsk antracit.

1884 års bordapparat

LMEs bordsapparat, mitten av 1880-talet

Lars Magnus Ericsson arbetade också på att skapa en ändamålsenlig bordapparat. År 1884 framkom den första versionen av den unika apparatkonstruktion, som så småningom skulle bli symbolen för LME-telefonerna och spridas över hela världen. I denna apparat har de tekniska funktionerna skjutits i förgrunden. Lars Magnus Ericsson utformade den som en renodlad elektromekanisk konstruktion utan skyddande hölje. Induktorns magneter utgjorde fundament för apparaten och bar upp de övriga komponenterna. Telefonapparaterna vid denna tid hade ännu separat hörtelefon och fast mikrofon.

1892 års bordapparat, som kom att bli symbolen för LMEs telefoner under flera årtionden. Den avbildades senare i LMEs varumärke.

Nästa stora insats på apparatområdet var handmikrotelefonen. Idén att bygga ihop hörtelefon och mikrofon med ett skaft - till en handmikrotelefon - väcktes i Sverige i början på 80-talet. Utomlands hade telefonisterna på några stationer utrustats med liknande anordningar. De första handmikrotelefonerna som LME tillverkade var avsedda för växelbord. Lars Magnus Ericsson arbetade emellertid konsekvent på att skapa en lämplig handmikrotelefon för abonnenterna. Men först 1892 fick han fram en sådan med hjälp av en nykonstruerad hörtelefon med ringmagnet i dosform och kolkornsmikrofon. Genom att handmikrotelefonen placerats liggande i en vaggformad klyka fick apparaten en naturlig uppbyggnad och blev bekväm att använda. Det var världens första abonnentapparat med handmikrotelefon och den blev en enastående framgång.

Handmikrotelefon infördes successivt även på väggapparaterna.

År 1891 startade televerket egen verkstadsrörelse med konstruktion och tillverkning av telefonmateriel för sina anläggningar. Abonnentantalet var visserligen litet vid sidan av de enskilda nätens, men det var dock ett kännbart slag för LME att inte längre vara ensamleverantör till televerket.

Å andra sidan blev det inledningen till växelvis konkurrens och samarbete mellan LME och televerket, vilket i så hög grad bidragit till den svenska telefonteknikens utveckling.

Redan 1893 framkom televerkets väggapparat som bibehöll LME-apparatens grundform men som genom sina enkla linjer utan all utsmyckning fick ett sakligare utseende. Den efterföljdes året därpå av bordapparaten och dessa båda blev sedan under lång tid standardapparaterna i "Rikstelefons" nät.

LMEs bordapparat från 1893, populärt kallad kaffekvarnen

Ungefär samtidigt förde LME i marknaden en bordapparat med cylinderformat hölje och 1898 en apparat liknande Rikstelefons.

LMEs bordapparat från 1901 hade liknande uppbyggnad som rikstelefonens

Vid sekelskiftet började telefonstationer utomlands att utföras enligt centralbatterisystem (CB) i allt större utsträckning. LMEs första anläggning var stationen i Haag 1903. Telefonapparaterna för CB konstruerades till en början efter förebild av induktorapparaterna.

I Sverige dröjde det ända till 1909 innan televerkets första CB-station öppnades i Helsingborg. Då hade en helt ny telefon konstruerats som lämpade sig för serieproduktion. I väggapparaterna ersattes trä med plåt. Också bordapparaterna fick höljen av plåt. Handmikrotelefonen bibehöll sitt tidigare utseende men mikrofonen var utförd som en lös kapsel, lätt att byta ut vid fel.

Denna apparattyp blev standard för CB-näten i Sverige mer än tjugo år framåt.

Centralbatteriapparat i träkåpa från 1905

Centralbatteriapparat, 1909, med kåpa av svartlackerad plåt, lämpad för serieproduktion

När automatiseringen av telefonnäten tog fart i början på 1920-talet kompletterades CB-apparaterna med en utanpå apparaten monterad fingerskiva. Med fingerskivan sänder abonnenten de strömimpulser som svarar mot siffrorna i det önskade numret och styr inställningen av de automatiska väljarna på stationen. Vid varje nummertagning bryts strömmen från stationsbatteriet genom en impulskontakt i fingerskivan. Antalet impulser anges av den slagna siffran. Impulseringen sker under skivans återgång. impulshastigheten är i regel 10 impulser per sekund.

Fingerskivan är den komponent som slits mest i en telefonapparat. Konstruktion och produktion av fingerskivor blir därför en avancerad finmekanisk uppgift. Den har legat väl till för LMEs resurser och LMEs skivor har alltid haft ett gott anseende. Det kan nämnas att televerket avstått från tillverkning av egna skivor. Genom åren har behovet täckts genom inköp från LME.

1909 års apparat kompletterad med fingerskiva för automatsystem 1921

LMEs första moderna fingerskiva konstruerades redan 1915. Sedan dess har nykonstruktioner framkommit ungefär vart tionde år i avsikt att förbilliga produktionen och få slitstarkare fingerskivor.

SFERT

För att jämföra effektiviteten hos olika apparatkonstruktioner var man tidigare hänvisad till relativt enkla mätningar, primitiva talprov och subjektiva kvalitetsjämförelser. Genom att det internationella samarbetsorganet CCIF år 1926 inrättade ett elektroakustiskt laboratorium i Paris med ett likaresystem, SFERT, kom man att stå på fastare grund. SFERT antogs som referensstandard.

Man fick nu modernare mätmetoder och mätutrustningar. Härigenom möjliggjordes objektivare jämförelser av transmissionsegenskaperna hos telefonapparaterna och man kunde fastställa effektiviteten och kvaliteten hos de primära komponenterna, mikrofonen och hörtelefonen. LME var inte sen att följa med i denna utveckling och ett intimt samarbete med televerket etablerades.

Automatisering av telefonnäten kom under 1920-talet att få en alltmer dominerande betydelse och man fick behov av en telefonapparat med fingerskivan som integrerad del. LMEs apparatförsäljning, som under 1910-talet nått ett toppvärde av över 100000 apparater per år, sjönk kraftigt under 20-talet. Plåtapparaterna av 1909 års modell med påsatt fingerskiva fungerade visserligen bra men verkade föråldrade i jämförelse med de nya telefonapparater som utländska konkurrenter började marknadsföra i slutet av decenniet. En apparat i mindre plåtkåpa än den gamla och med en strömlinjeformad handmikrotelefon konstruerades men fördes inte ut på marknaden. Konkurrenterna använde nyare konstruktionsmaterial som medgav modernare formgivning och billigare tillverkningsmetoder. Som exempel kan nämnas Siemens & Halskes bordapparat med kåpa av pressgjuten metall och handmikrotelefon av bakelit.

1931 års väggapparat

År 1931 var LME emellertid färdig att marknadsföra den automattelefon i plastkåpa som inledde en ny epok. Denna apparat skilde sig från tidigare genom att både handmikrotelefon och apparatkåpa var utförda i härdplast, bakelit. Handmikrotelefonen vilade inte i en rörlig klyka som tidigare utan i ett fast säte i kåpan.

Fingerskivan var bekväm att använda. Den grundläggande konstruktionen och den nya modellens formgivning som var väl lämpad för plastpressning gjordes av det till Ericssonkoncernen anslutna bolaget Elektrisk Bureau i Norge. Dock utvecklades detaljkonstruktionerna och metoderna för rationell tillverkning och serieproduktion i Stockholm.

Men apparaten var inte bara ny till det yttre. Hela dess konstruktion var baserad på ingående beräkningar och mätningar på laboratoriet. Fingerskiva, mikrofon och hörtelefon var nykonstruerade. Vid det schematiska utförandet användes för första gången en differentialkopplad taltransformator. Härigenom reduceras påverkan i hörtelefonen av strömmar från apparatens mikrofon orsakade av det egna talet eller ljud i rummet (antisidetone-koppling).

Apparaten var minst i nivå med de bästa utländska nykonstruktionerna. Genom sitt ändamålsenliga utförande och sin avancerade formgivning kom den att bli av stor betydelse för den kommande apparatutvecklingen - kanske lika stor som handmikrotelefonen 40 år tidigare. Det är ingen överdrift att säga att denna LME-apparat bildat skola och mer eller mindre varit förebild för de automatapparater i plast som under flera årtionden tillverkats i olika länder.

Bakelitapparaten blev genast standard hos televerket. Som exempel på stora framgångar hos andra förvaltningar kan nämnas att den tidigt blev en av British Post Office's standardapparater.

Under 1930-talet utvecklades ett flertal apparater för olika abonnentbehov baserade på den nya bakelitapparaten och dess komponenter. Som exempel kan nämnas 2-linjersapparat, telefon med inbyggd förstärkare, självväljare etc., i den normala kåpan. En mindre bordapparat som sidoapparat utan växelströmsklocka och en liten hemtelefon för lokalbruk konstruerades. En ny signalinduktor utvecklades som var betydligt mindre och lättare än de tidigare genom att permanentmagneterna var av koboltstål i stället för wolframstål. På så sätt blev det möjligt att få även en induktorapparat i bakelitkåpa.

1947 års bakelitapparat

1947 års apparat gavs mjukare linjer

LMEs nya kontors- och verkstadsanläggning i Midsommarkransen, Stockholm, togs i bruk 1940 och medförde nya resurser för det tekniska utvecklingsarbetet. Konstruktörerna av telefonapparaterna fick ett välutrustat elektroakustiskt laboratorium med ett ljudisolerat ekofritt rum av hög klass och moderna mätutrustningar.

En andra generation bakelitapparater med mjukare linjer och förbättrade transmissionsegenskaper fördes i marknaden 1947. Apparaterna hade en nykonstruerad mikrofon med god tonkurva, lägesoberoende, stabilitet och en känsligare hörtelefon. Även fingerskivan var en nykonstruktion med hålskiva i plast.

Redan i början på 1940-talet arbetades på en vidareutveckling av automattelefonen efter nya riktlinjer. Stora framsteg hade gjorts på materialområdet. Nya typer av plaster, framförallt termoplaster väl lämpade för telefonapparater, och nya ferromagnetiska material hade kommit fram. Vidare hade lättmetaller fått allt större insteg som konstruktionsmaterial. Detta tillsammans borde göra det möjligt att reducera de i en automatapparat ingående delarna ifråga om både vikt och volym. De modeller som gjordes vid denna tidpunkt visade också att tekniska förutsättningar för en radikal nykonstruktion förelåg.

Det skulle emellertid dröja till mitten av 50-talet innan en ny telefon - ERICOFON - efter flera års testbearbetningar och praktiska prov kunde marknadsföras. Det verkligt radikala med ERICOFON var att samtliga komponenter som abonnenten använder - hörtelefon, mikrofon, klykomkopplare och fingerskiva - var hopbyggde till en enhet som abonnenten kunde hålla i handen. En ny bekväm apparattyp skapades.

Framgången blev omedelbar, intresset för den nya apparaten spreds snabbt över världen. Formgivningen har fått många lovord och 1972 utsågs ERICOFON av Museum of Modern Art i New York till en av 1900-talets bästa industri-designs. Den med ERICOFON introducerade "dial in handset'-principen har senare tillämpats i flera avancerade konkurrentkonstruktioner, bl. a. Bell Systerns TRIMLINE. ERICOFON har också låg vikt - ca 20 procent lägre än bakelitapparatens handmikrotelefon. Ytterligare en fördel är att apparaten kan ställas var som helst på ett bord och inte behöver placeras i någon fast apparatdel samt att den bara har ett enda apparatsnöre.

Det konstruktiva detaljutförandet är också nytt. Fingerskivan finns i apparatens botten med hålskivan vänd nedåt då apparaten står på bordet. Mekanismen är monterad på en bottenplatta jämte omkopplaren som går genom skivans centrum, en miniatyriserad taltransformator, anslutningsklämmor, fjädrar etc. De bildar tillsammans en synnerligen kompakt enhet med ett fåtal delar och enkla förbindningar. Den omsluts av fotpartiet på apparatkåpan som bär upp mikrofon och hörtelefon.

Även ur transmissionssynpunkt var ERICOFON avancerad genom god schemalösning, nykonstruerad mikrofon och hörtelefon med förbättrade elektroakustiska egenskaper. Mikrofonen är lägesoberoende med sfäriska guldbelagda elektroder och har stor stabilitet. Hörtelefonen har ett fast ingjutet Alnicomagnetsystem med polstycken av FeNi-plåt. Membranet är av ferrocoboltplåt. Båda kapslarna har goda tonkurvor och har sedan blivit standard även i de konventionella LME-apparaterna.

Trots framgångarna med ERICOFON stod det klart för LME att flera stora telefonförvaltningar också ville ha moderna apparater av den traditionella plasttypen. Bakelitapparaten från 1947 fyllde inte dessa fordringar. I samarbete med televerket utvecklade därför LME i början på 1960-talet en ny apparat av detta slag, helt modern ifråga om materialval och transmissionsegenskaper. Apparaten introducerades 1962 under namnet DIALOG.

DIALOG med knappsats

DIALOG är utförd i termoplast i ett flertal färger för modern miljö. Handmikrotelefonen är mycket lätt. Då apparatkåpan är försedd med ett bekvämt bärgrepp är apparaten lätt att flytta, vilket är särskilt värdefullt vid propp- och jackanslutning. Ringklockans ljudstyrka kan varieras av abonnenten. Schematiskt är apparaten utförd så att den elektriska transmissionsnivån automatiskt regleras efter abonnentledningens längd.

I apparaten har komponenterna delats upp i lätt utbytbara huvudenheter - klockan, transmissionsenheten och fingerskivan för att underlätta montage och underhåll. Hela apparaten är tropiksäkert utförd. Kåpan hålls fast med en enda skruv. Transmissionsenheten består av ett tryckt mönsterkort på vilket komponenterna, klykomkopplare och ledningsklämmor är monterade. Extra siffror och bokstäver kan placeras på ett brätte runt hålskivan.

Handmikrotelefonen har varit föremål för ingående studier innan dess dimensionering fastlades. Den väger bara 250 g och går lätt att placera i kåpans säte. Både mikrofon- och hörtelefonkapslarna är uppbyggda som i ERICOFON men förbättrade. Hörtelefonens känslighet har exempelvis ökats genom en magnetisk shunt framför membranet.

De elektriska kretsarna har grundligt genomarbetats vilket resulterat i mycket goda transmissionsegenskaper.

DIALOG finns i ett flertal varianter. År 1968 marknadsfördes en förenklad apparat i avsikt att öka konkurrenskraften.

I en annan variant är kolkornsmikrofonen ersatt av en elektromagnetisk mikrofon med transistorförstärkare, varigenom man får högre ljudkvalitet vid utgående tal.

En vidareutveckling av denna apparat är DIATRONIC, som introducerades 1975 och är den första i en ny generation telefonapparater med elektronisk talkrets utan taltransformator. Talkretsen utgörs av en integrerad mikrokrets placerad tillsammans med en elektromagnetisk mikrofonkapsel i handmikrotelefonen.

En annan DIALOG är den som Elektrisk Bureau utvecklat och som antagits som standard av norska telegrafverket. Den har elektrodynamisk hörtelefon, elektrodynamisk mikrofon med transistorförstärkare och tonsignalering i mikrofonen i stället för polariserad ringklocka.

I DIALOG-familjen ingår också en LB-apparat där det i stället för signalinduktor finns en knappmanövrerad transistorgenerator för ringsignaleringen.

Knappsatser användes tidigt av telefonister i halvautomatiska system liksom också under pågående automatisering för förmedling av trafik från manuella till automatiska stationer. Det var först på 1950-talet som man på allvar började diskutera att använda knappsatser i telefonapparater. LME hade ett mindre försöksnät i Hägersten i Stockholm 1956. Förvaltningarna var emellertid inte beredda att investera i knappsatstelefoner förrän in på 1970-talet beroende på att andra behov prioriterades.

Efter flera års utvecklingsarbete marknadsförde LME 1969 den knappsats för automatapparater i anläggningar med tonfrekvensval som nu är standard för såväl ERICOFON som DIALOG De tolv knapparna är arrangerade enligt internationellt rekommenderad standard. Vid nedtryckningen av en knapp sluts två kontakter varigenom två frekvenser, en ur vardera av två grupper utsänds på ledningen. Tonfrekvenserna alstras av en tongenerator. Knappsatsen är en synnerligen kompakt och elegant elektromekanisk konstruktion.

En variant av denna knappsats har inbyggd tillsatsutrustning för fingerskivsimpulsering i stället för tonval, varigenom en knappsatsapparat kan anslutas till en konventionell automatcentral.

ERICOFON 700 med elektretmikrofon, tonringare och knappsats med fingerskiveimpulsering

År 1976 marknadsför LME en andra generation ERICOFON, där man utnyttjat elektronikens möjligheter. Den är utförd med knappsats antingen för tonval eller för impulsval vid användning i automatnät med fingerskivsimpulsering.

I stället för kolkornsmikrofon har ERICOFON 700 en nyutvecklad kondensatormikrofon med låg distorsion. Den är av elektret-typ, dvs en kondensator med en permanent elektrisk laddning. Talkretsen är helelektronisk, taltransformatorn har ersatts med en integrerad strömkrets. Inkommande ringsignaler omvandlas till tonsignaler i den elektromagnetiska hörtelefonen.

ERICOFON 700 har en något avvikande formgivning i förhållande till den tidigare, beroende på den nya komponenttekniken. Knappsatsen i apparatens botten är LMEs standard. Framför den sitter en tangent som manövrerar apparatens omkopplare och som samverkar med två tryckknappar i bakänden. Härigenom säkras en korrekt funktion av omkopplaren hur apparaten än placeras på bordet.

Apparatens elektriska kretsar är uppbyggda på mönsterkort. Dessa är sammanförda i två enheter, den ena monterad på apparatbottnen, den andra i skaftet. Den förra innehåller underst knappsatsen med sitt mönsterkort. Ovanpå sitter ett kort med den skärmade transmissionskretsen på vilket också elektretmikrofonen är monterad. Mellan den och ljudintaget i kåpan finns ett akustiskt filter för minskning av lågfrekventa störningsljud. Tillsammans med elektretmikrofonen åstadkommer filtret en avsevärt förbättrad talkvalitet. Talkretsen är utförd som en balanserad bryggkoppling för separering av hörtelefon- och mikrofonkretsarna, i vilka ingår transistorförstärkare för in- och utgående tal. Ovanför transmissionskortet finns ett kretskort för tonringningen. Den akustiska signalen utgörs av en oscillerande ton med god styrka och genomtränglighet.

I apparatens skaft är ett kretskort för tonval eller för impulsval monterat. I det senare fallet innehåller kortet en minneskrets för lagring av de på knappsatsen tagna siffrorna med en kapacitet av 20 siffror i numret. De sänds successivt ut som impulser på ledningen genom elektronisk kontaktgivning i stället för metallisk som i en fingerskiva. Kretsen strömmatas liksom apparaten i övrigt över telefonledningen från stationen. På kortet är i övre änden hörtelefonen monterad och i nedre änden en kontaktpropp för hopkoppling med enheten i apparatfoten.

Högtalande telefoner

LMEs första högtalande utrustning konstruerades på 30-talet för chefstelefonbord. Den arbetade utan förstärkare men med specialmikrofon med kolkulor.

I mitten av 1940-talet blev det möjligt att med hjälp av den alltmer utvecklade förstärkartekniken presentera en högtalartelefon, som kunde anslutas till en ledning som en vanlig telefonapparat. Den bestod av elektrodynamisk mikrofon och högtalare separat placerade, en nätansluten förstärkare på väggen och en telefonapparat med extra knappar för omkoppling mellan låg- och högtalning. Förstärkaren var en 2-vägsförstärkare i balanskoppling och någon manuell omkoppling mellan tal och lyssning under samtal behövdes inte. Denna högtalande telefon fick en icke obetydlig användning på kontor och för chefer.

En variant med mikrofonen och telefonapparaten hopbyggde till en enhet introducerades 1950.

ERICOVOX

Halvledareteknikens tillkomst på 50-talet skapade helt nya möjligheter för utveckling av en högtalartelefon. Resultatet blev ERICOVOX, som började säljas 1959.

ERICOVOX, högtalande telefon i en enhet, 1959

I ERICOVOX är hela högtalningsutrustningen hopbyggd med apparaten i övrigt till en enda enhet. Den är helt transistoriserad, strömmatas över ledningen till stationen eller växeln och arbeta med automatisk talstyrning.

Förutom en mikrofonförstärkare har den en förstärkare för det utgående och en för det inkommande talet samt dessutom en reglerkrets för styrning av de båda förstärkarna. När samtalet börjar befinner sig dessa i viloläge. Vid utgående tal ökas förstärkningen i den riktningen samtidigt som den motsatta stryps. När talet upphör återgår båda förstärkarna till viloläge. Vid inkommande tal är förloppet motsvarande. Omkopplingarna sker så snabbt att de inte märks av de samtalande. Förstärkarsystemet i ERICOVOX patenterades och var det första som arbetade med helelektronisk talstyrning. Det dröjde ännu några år innan andra likvärdiga konstruktioner kom fram på världsmarknaden.

ERICOVOX formgivning betingas av den mekaniska uppbyggnaden. I botten på apparaten är en stor nedåtriktad högtalare monterad som ger god rundstrålning, i toppen en uppåtriktad mikrofon jämte manöverknappar. Den talande kan sitta på relativt stort avstånd och i godtycklig riktning från apparaten. Ljudet är i hög grad oberoende av rumsakustiken. Transmissionskvaliteten är god, jämförbar med en vanlig telefons. För lågtalning används en ERICOFON vid sidan.

I den senaste versionen av ERICOVOX har transmissionsegenskaperna ytterligare kunnat förbättras genom bl a reducering av inverkan av buller och automatisk nivåreglering.

Självväljare är en speciell telefonapparat och ett alternativ för intern kommunikation på en arbetsplats. Självväljaren har ingen växelanordning utan som namnet anger sker inkopplingen av den önskade apparaten direkt från den anropande med ett enkelt handgrepp.

LMEs första självväljare (1890-talet) utfördes som väggapparat med en vridbar kontaktarm för anslutning av upp till 20 ledningar men även bordapparater med likströms- eller induktorsignalering konstruerades. De var avsedda för helt lokalt bruk. Samtalen var inte "hemliga", då de kunde avlyssnas från andra apparater.

Vid LMEs österrikiska bolag konstruerades en självväljare med knappval i stället för vridbar väljararm. Apparaten tillverkades även vid den engelska fabriken.

På 1910-talet tillkom nya apparater för "hemliga samtal". Dessa kunde via centralledningar anslutas till en telefonstation, och självväljareanläggningen kunde på så sätt användas både för intern och extern trafik. En sådan självväljare, ursprungligen konstruerad inom televerket, hade en kapacitet av 50 ledningar. Under benämningen linjeväljare har den under ett 50-tal år haft vidsträckt användning i det svenska telefonnätet.

Baserad på 1930 års bakelittelefon konstruerade LME en enkel självväljare med 20 ledningar för internt bruk, liksom en hemtelefon med knappsignalering till ett fåtal apparater.

I självväljaresystemen måste alla ledningar finnas tillgängliga i samtliga apparater. Ledningsnätet består av mångtrådiga kablar och blir därför dyrbart. Användningen är numera begränsad till anläggningar med korta ledningar.

Myntapparat med förutbetalning

Behov av telefonapparater på offentliga platser uppstod tidigt. Därför konstruerades apparater för telefonering mot betalning av ett mynt. I Lars Magnus Ericssons första myntapparater, som kom fram i mitten på 1890-talet, signalerades inbetalningen akustiskt till telefonisten genom att myntet slog mot en klockklang av metall när det föll ned i apparaten. Snart infördes emellertid den sedan allmänt använda elektriska signaleringen. Den innebär att myntet vid inkassering påverkar en fjädrande vibrationskontakt som åstadkommer en följd av strömavbrott i mikrofonkretsen vilket hörs som ett rasslande ljud. Myntautomaten utfördes som en separat tillsats till en vanlig telefonapparat eller byggdes in.

För de automatiserade telefonnäten ställdes krav på myntapparater som inte fordrade förmedling av telefonist utan där inkassering av myntet sker automatiskt när den uppringda abonnenten svarar. Därför konstruerade LME under 1930-talet myntapparater enligt nya principer. Myntet skall först deponeras i apparaten, varefter det automatiskt inkasseras då den uppringda abonnenten svarar. Genom att myntet vid deposition stannar i myntrännans öppning och lätt kan tas tillbaka om samtalet inte kommer till stånd, fordras ingen återbetalningsmekanism. Konstruktionen blir därför mekaniskt enkel och driftsäker.

Redan tidigt började Lars Magnus Ericsson konstruera och tillverka bärbara telefonapparater för civilt och militärt bruk. 1889 års apparat bestod av en trälåda som innehöll en komplett induktorapparat med batterier och handmikrotelefon. Den användes huvudsakligen vid byggnads- och reparationsarbeten av telefon och signalledningar.

Bärbar telefonapparat i textilarmerad bakelitlåda från 1936

För militärt bruk ställdes större anspråk på fältmässighet. Viktiga egenskaper blev ringa vikt, stor mekanisk hållfasthet, vattentäthet, bekväm bäranordning och stor funktionssäkerhet. Ett flertal fältapparater anpassade efter olika militära ändamål tillverkades. I slutet av 90-talet konstruerades exempelvis för kavalleriet en mycket lätt apparat i läderfodral utrustad med tontelegrafering och försedd med en hopskjutbar handmikrotelefon. Sådana handmikrotelefoner blev standard i fältapparaterna många år framåt.

De apparater som utvecklades på 1930-talet hade bakelittelefonens komponenter som utgångspunkt. Förutom mikrotelefonen ingick den nykonstruerade lilla induktorn. År 1936 togs steget till en helt modern och fältmässig universalapparat. Lådan gjordes av formpressad, textilarmerad bakelit (trasselbakelit) med stor slaghållfasthet. Materialet utexperimenterades av AB Alpha och det var första gången formpressad armerad plast användes i LMEs produktion.

Apparaten är mycket kompakt, väger fullt utrustad endast ca 4 kg och är bekväm att använda. Den utförs som LB-apparat, manuell eller automatisk CB-apparat och med möjlighet till tontelegrafering och andra specialfunktioner för fältbruk.

Den blev snabbt mycket efterfrågad för både civilt och militärt bruk. Med smärre modifikationer säljs den ännu på 70-talet.

Utdrag ur ’Teletekniskt Skapande 1876-1976’ Del III, L. M. Ericsson 100 år, sidorna 12 – 48.

Återgivning av innehållet i denna fil tillåtes under förutsätning att källan ovan anges.

Utdrag, scanning och textbehandling har gjorts av Tommy Sundgren (STSF). Flera av bilderna har Moiré mönster som är svåra att undvika p.g.a. boktrycket. Texten är inläst med Caere OmniPage OCR program.